Vi gifte oss o fick barn o levde på kärlek. Men efter vårat andra barn så fick min fru en jobbig förlossningspsykos. Jag försökte kämpa vidare med allt praktist. Men efter ett tag så klarade jag inte av att sköta mitt jobb. Började på ett annat jobb. blev uppsagd o kämpade med försäkringskassa ekonomi mm. + att familjen skulle funka någorlunda.
Psykologer säger ju att Motorn i äktenskapet är sammlivet. Så när våran Motor hadde stannat efter allt som hadde hänt så skar jag oxå o bröt ihop. Tyckte att livet var värdelöst. Men efter mycket förbön från familj försammling o vänner så kom jag upp på benen igen o min fru mådde bättre o efter ett antal år så fick vi oxå igång Motorn i äktenskapet. Men jag har fått en annan syn på vad Äkta Kärlek är.
Vill därför gå inn på ett område som församlingar o vi kristna inte pratar så myket om. Kärlek o sex har ju alltid hängt ihop. Det är inte lätt att stå utanför, även om man egentligen skull vilja vänta lite. Pressen är hård. Vi möter den överallt. I veckotidningar o tv-program på intrernet. Allt handlar om sex, som om det inte fanns något annat i livet... Den sexuella frigörelssen...Kanske dags att fråga sig om det blev som man tänkt.
Känner man press är man väl inte fri.. Och detta med kärlek, själva ordet, har det inte förlorat något av sin betydelse.. Handlar det verkligen bara om himlastormande känslor o mysig sex.. För gifte man sig av praktiska skäl. Det skulle fungera att arbeta tillsammans, man behövde kompletera varandra för att livet skulle bli bra. Vi fnyser o skakar på huvudet åt sånt.. Men ofta växte det fram något med tiden.
En känsla av samhörighet, av att trivas tillsammans. En varm gemenskap. Man delade allt, brydde sig om varandra. Gav på så sätt o vis sitt liv för varandra. Kanske är det detta som är RIKTIG KÄRLEK. Den som faktiskt kan hålla livet ut o vara en trygghet både för barn att växa upp i o för föräldrar att åldras i.... Men nej, detta är inget för oss. Vi lämnar inte ifrån oss vår frihet för något gammalt o obegripligt.
Något som behöver TID för att fungera.Vi har så lite Tid för varandra. Något har blivit fel. Inte många verkar fatta sambanden, men kanske är det så att vi inners inne länktar efter något annat än det vi får. En kärlek som är verklig o som håller. En som inte kräver att vi ska vara tillräckligt snygga, sexiga o duktiga i sängen. En som accepterar oss som vi är o får oss att känna oss uppskattade o trygga.
En kärlek som inte tränger sig på utan hellre väntar, för att det ska kunna bli riktigt bra.. Kanske tappar vi automatiskt bort den om vi har för bråttom... Livets mening.. kan det vara att hitta den där verkliga Kärleken.. Men skulle man misslyckas med allt detta så fins det ett ord som man har lärt sej som liten att säga. Förlåt. Men det måste vara ärligt både för den som säger det o den som tar emot det.
Och det bästa av allt är att vi har en Gud som alltid förlåter oss. Gud är den pappa som vi innerst inne allti önskat oss. En som är fullkomligt pålitlig, alltid god o kärleksfull o alltid rättvis. Ock när vi förstår att vi inte kommit till av en slump utan att det är han som har skapat oss, då får plötsligt livet ett värde som är grundmurat att ingenting kan RUBBA ..
